Jag har förstått att mustningssäsongen snart är slut. Hur har det gått?

– Min mest intensiva period är helt klart från i augusti fram till senhösten. Dels mustar jag mina egna äpplen för mitt egna märke, dels slår jag upp portarna för allmänheten att musta. Utöver det rent handgripliga arbetet tillkommer det vardagliga entreprenörskapet – träffa samarbetspartners, leverantörer och helt enkelt synas på marknader. 

Det låter som ganska mycket jobb för en person?

– Ja, jag har hamnat i läget där jag använt släkt, flickvän och vänner som gratis arbetskraft. Nu vill jag inte be dem om mer hjälp. Samtidigt vill jag skapa ett “vi”, att företaget inbegriper andra än bara mig. Tankarna på att anställa har intensifierats, om man säger så.

Kalendebolet hamnade i familjens ägo i mitten av 1800-talet, i samband med landreformen Låga Skifte. De tidigare tre generationerna utvecklade gården genom djurhållning och växtodling. När Harald bestämde sig för att börja arrendera en bit av marken 2020 fanns sex stora äppelträd på ägorna. Drygt fyra år senare finns 80 träd av olika ålder. Musten som produceras säljs på glasflaska och i Bag In Box.

Själva odlingen, är det raka rader med träd á la toskansk vingård, eller en mer oortodox lösning?

– Definitivt det senare alternativet, med färre, men större, träd. Har man stora äppelodlingar som i Kivik, med oändliga rader träd över flera hektar mark, odlar man för att täcka upp för hela Sverige. Jag drivs av hållbarhetsfrågor och min ambition är att hålla mig lokalt, med viss omnejd. Det är inte hållbart att leverera till Norrland eller ens Skåne, så jag har satt Halland som gräns. För nu.

Sedan starten har en lokal för musteriet byggts från grunden, träd har odlats och maskiner har införskaffats. Parallellt har en kandidatexamen i sociologi avhandlats inne i Halmstad.

Du verkar vilja ha många järn i elden?

– Jo, men så är det absolut. Jag är en person som behöver balansera dagjobbet med något kreativt. Innan jag flyttade tillbaka till gården jobbade jag inom sälj och HR. På fritiden jobbade jag som skådis. Jag bodde faktiskt i Los Angeles i två år och utbildade mig till skådespelare. Skådespelandet fungerar som en livlina mellan vardagen och konsten.

Efter två år på teaterhögskola i Los Angeles blev Haralds hemlängtan för stor. Flyttlasset gick till Stockholm, där jobb som säljare kombinerades med teaterprojekt och inhopp i långfilmer. 

Nu blir man ju nyfiken. Berätta om L.A.

– Det som gjort störst intryck på mig är ett specifikt ögonblick på teaterhögskolan. Kursen var uppbyggt så att hela ens öde avgjordes i ett slutligt test – att själv på en scen framföra en monolog i tjugo minuter. För er som inte vet är tjugo minuter monolog väldigt lång tid. Premisserna för monologen fick du inte veta förrän du var uppe på scenen. Stressen var total flera minuter innan min tur kom, och jag hade en blackout under hela framförandet.

Hur gick det då?

– Feedbacken var jättebra, black out till trots. Du är liksom förberedd fast du inte tror att du är det. Jag kan inte mäta den upplevelsen mot nåt annat jag upplevt, så speciellt var det.

Då måste jag ju fråga – bästa manliga respektive kvinnliga skådespelaren?

– Hmm… Jag är svag för Viggo Mortensens indiefilmer. Bland kvinnorna står Natalie Portman ut, särskilt för hennes roll i Black Swan. 

När så pandemin kom 2020 ändrades Haralds fokus. Han började sakna södra Halland, där han har sina rötter.

Los Angeles, Stockholm.. och Holm. Var det ett stort steg att flytta hem?

– Det är klart att det blir en mentalt svår omställning om man levt länge i stimulerande miljöer, där man kunnat ta del av allt. Här på gården har jag återfunnit lugnet, hittat en underbar sambo, och har en målsättning och en vision i att få musteriet att växa. Jag har det väldigt bra här.

Är det så du jobbar, med tydliga målsättningar?

– Jag tror på att sätta tydliga mål, skriva ner målen och sedan återkomma till dem med jämna mellanrum för att se om man är på rätt väg. Just nu är mitt fokus att utveckla musteriet. 

Harald beskriver sig själv som osentimental. Men övergångarna mellan projekten kan vara svåra. Inte på grund av saknad för det som varit; snarare handlar det om att förhålla sig till att den identitet som formats av projekten över en natt kan vara borta. När till exempel musterisäsongen är slut efter att ha gått i ett, känns det svårt. Harald är ju musteriet.

Vad är nästa steg nu, då?

– Fram till nu har jag gjort det mesta själv i livet. Nu har jag en underbar sambo, och relationen med henne är viktigast. För mig handlar allt inte om att jobba. Det tror jag är ett framgångsrecept, både för mig och för musteriet. I en stressfri miljö frodas jag.

Snart börjar lågsäsongen för dig. Vad gör du om dagarna?

– Personligen älskar jag lågsäsong. De dagar jag inte har något på agendan försöker jag nästan att skapa tristess. Jag gillar den kalla ruggiga råa, när ingenting händer. Då går jag ut i skogen med en termos och bara är.